bsandgren

Jag tänker på det varje dag.
Minns inte ens när det tog slut och när allt började försvinna. Vissa dagar saknar jag det, vissa dagar hatar jag det. Det är så fruktansvärt jobbigt att slitas mellan två motsatser. Och det jobbigaste av allt är att det påverkat mig mer än vad jag trodde var möjligt. Har vänt ut å in på mig själv, upp och ner på mitt hjärta, men det finns inte någonting jag kan göra för att det ska sluta göra ont..

Det svåra är att försöka hitta tillbaka. Speciellt när det jag vill hitta tillbaka till inte längre finns. Den verkligheten är inte mer. Alls. Och det skaver mig ännu mer. Trodde tiden läker alla sår, men vissa sår läks inte. Om man har tur glömmer man bort vad det var som gjort en illa, men såret finns ju kvar, oavsett.

Vi är inte samma. Kan aldrig bli samma. Det vi hade finns inte mer och någonstans måste jag acceptera det. Umgås man så växer man tillsammans, men ett så långt avbrott gör bara att man växer isär. Ibland blir det så. Det är då det är jobbigt med gemensamma nämnare, för det tillåter en inte att glömma. Finns så mycket i vardagen och orden som påminner om det som var.

Ibland vill jag höra av mig. Fråga hur det är och hur du mår.. Höra din röst.
Men det går inte.

(Ibland när jag sitter bredvid och volymen är lite för hög brukar jag lyssna. Finns en trygghet i att höra en välbekant röst genom högtalarbruset. Fast det säger jag ju aldrig.)

Hittade den lila kaninen jag fick när jag fyllde arton. Hittade fotot på oss när vi skrattar i sängen. Blir lika ställd varje gång, för man tror man rensat bort allt som påminner om då. Men tydligen finns vissa spår kvar. Och nu i efterhand vill jag inte radera, för det är nog det enda som finns kvar. Det första minnet av oss och det sista glada minnet av oss. En början och ett slut på något jag trodde skulle vara.

Har inte skrivit om detta på så länge. Vet inte vart vi står. Vi pratar inte och jag tror det är bäst så. För jag har haft så många panikattaker när det gått snett och vi hamnat i samma del av stan. Jag vill inte utsätta mig själv för det. Ändå önskar jag att vi kunde spola tillbaka tiden och börja om. Göra rätt. Men vet inte hur.
Vet bara att jag tänker på det varje dag..


-----------------

• There is a reason I said I'd be happy alone. It wasnt because I thought I would be happy alone. It's easier to be alone. Because what if you learn that you need love? What if you shape your life around it? And then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is, death ends.