The scars you can’t see are the hardest to heal

Man tror så många gånger att man nått rock bottom, men igår var värsta någonsin. Jag fick sån fruktansvärd panik. Vill inte finnas nära, ville inte ha några saker kvar där, ville radera alla minnen, slita ut mitt hjärta om det gått och raderat allt jag nånsin känt.

Imorgon ska jag ta tag i alla kartonger som står i min hall. Nu har jag ingenting kvar, inte ens nyckeln. Det känns så konstigt för jag räknar det fortfarande som vårat hem. Våra rum, våran säng, våra minnen. Men vi finns inte längre.. Det är bara du. Det är bara jag. Och även om tiden isär gått så himla snabbt så var jag inte beredd. Inte igår. Alls.

Idag känns det desto bättre och jag tror att det kanske är såhär det ska va. För det bättre. When you're in too deep you wake up when it's too late. Är det inte så? Har jag inte dragit ut på smärtan tillräckligt länge nu? Kanske behövdes det en drastisk förändring i vardagen. Kanske behövde jag helt enkelt vakna upp.


Men det gör ändå ont i mig.

Kommentarer
Postat av: Mamma

Det tar tid, men det läker. <3

2012-04-12 @ 08:40:46
Postat av: Malin

<3 <3 <3 <3

flytta till stockholm med mig så förändrar vi tillsammans!

2012-04-12 @ 11:48:26
Postat av: Bea

Mamma: Önskar det gick på en gång <3



Malin: Är riktigt sugen ändå!!! <3<3

2012-04-12 @ 20:34:20
URL: http://bsandgren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0