Uppdatering

Jag vet att jag jämt säger att jag är trött, men det är så jobbigt att jag alltid vaknar vid sju. Oavsett om jag jobbar eftermiddag eller börjar tidigt.Och trots at panikattackerna avtagit igen så är det ändå något stressande som alltid ligger i bakgrunden. Det är så himla mycket som ska göras hela tiden och jag har så svårt att säga nej när det blir förmycket. Jag vill göra allt men sen tar det ibland bara stopp. Förra helgen hade jag tre jobb på raken och det kändes som att jag liksom tappar vad jag ska göra. Det blir så mycket ibland att hjärnan bara stänger av. Istället för att fokusera på en grej i taget så tänker jag hela tiden på vad jag ska göra härnäst och då blir det kortslutning. Hjärnan slappnar aldrig av utan den bara kör på tills jag knappt vet vad som är upp eller vad som är ner.

Den största bidragande faktorn är nog att alla jobben är rörliga. Det blir att man får börja lite tidigare eller stanna lite längre. Det finns inget fast schema att gå på. Samma sak gäller Samuel. När han inte skrivit upp vilka tider han jobbar blir jag jättestressad. För helt plötsligt är han ledig och då får jag panik över att vi inte planerat in att umgås. Vi träffas så otroligt lite som det är nu. Sen kan det vara tvärtom med, att han inte skrivit upp att han ska jobba och då tror jag att han är ledig och ställer in mig efter det och då blir det fel där istället.Egentligen tycker jg om att ha lite koll och veta vad som ska hända. Men nu har jag inte koll på någonting känns det som, och då blir jag stressad äver det... Är så otroligt less på denna stress, men vet inte hur jag ska hantera den på bästa sätt. Hjärtat pulserar i bröstet hela tiden och hjärnan snurrar runt. Jag skulle tagit sjukledigt under våren, men struntade i det när jag gick ner i timmar, men ändå är schemat fullbokat från morgon till kväll alla dagar. Funderar på att göra det ändå, ta ledigt. Jag är så rädd att det går för långt om man inte sätter stopp i god tid innan.


Skrev detta från mobilen så ber om ursäkt ifall det är helt osammanhängande eller knasigt.

Hur får man orken tillbaka? Jag vet inte.

Det är jobbigt att känna sig stressad hela tiden. Även när man är ledig känner man sig jagad, som att man måste vara på språng. Jag kan inte slappna av och det tär så mycket på mig. Små saker som ska göras blir till stora berg. Som att svara på ett mejl, ringa ett samtal eller gå ut själv. När jag är hemma hade jag bara velat rulla ner persiennerna, stänga av mobilen och radera min mejladress.
Ta bort alla stressmoment och bara varva ner.

Jag vet inte hur man slappnar av längre.

Sist jag kunde slappna av ordentligt var sommaren 2012 när vi åkte till grekland i två veckor. Men så blev jag febrig och sjuk också.
Sommaren 2013 hade jag en semestervecka v24, då jag istället jobbade på förskola. V34 åkte jag ner till Lina i turkiet och stressade upp mig för dit- och hemresan eftersom jag reste själv. V35 hade jag och Samuel en vecka ledigt och då ville vi passa på att göra saker eftersom vi inte kan göra det annars pga våra olika arbetstider.. Nu under julen blev det med extajobb. Jag kan ju inte säga nej heller. Man vill ju ställa upp för folk, för nån dag behöver jag kanske någon som ställer upp för mig. Men det tär ändå så mycket på mig.

Jag orkar snart inte mer. Jag är så trött psykiskt. Försöker verkligen hålla humöret uppe när jag är bland folk, men väl hemma så är jag helt slut..

Hur får man orken tillbaka?
Jag vet inte.

Det här med hur man mår

Sista året på gymnasiet och från&till en tid frammåt började jag få panikattacker och det satte stopp för så himla mycket i min vardag. Problem med skolan, problem med att träffa folk, problem med att ta sig till vissa platser eller att göra vissa saker.
I våras när jag träffade Samuel så började de sakta men säkert avta och jag slapp dom helt. Allt kändes så himla bra! Men pga flytten, att jag inte bott hemma på länge och mycket som stressar/stressat mig kring jobb är de nu tillbaka. Det är så fruktansvärt jobbigt att må såhär igen och att det hindrar mig från att göra saker. Mamma får följa med om jag har läkartider eller ska ta mig någon annanstans själv, jag glömmer bort saker, jobben får lida och jag är så rädd att det ska påverka personerna i min omgivning. Slutade höra av mig till så himla många sist för jag kunde bara vara med de allra närmsta vännerna och familjen.
Det jag är mest rädd för är att panikattackerna inte ska försvinna. Att de ska stanna lika länge igen.
 
Vill inte det.
 

Där föds fantasin

Jag börjar känna mig lite tom och rastlös. Lite ensamhets känsla.
Inte för att jag är ensam egentligen, utan nog mer för att jag inte sysslar med sånt jag tycker om. Som att måla eller skriva eller fota eller klippa kortfilmer till C&F. Gör inget kreativt längre..
 
Så jag hade ett litet bryt innan.
Då ringde jag mamma.
Efteråt kändes det lite bättre.
 
Sen startade jag datorn igen och letade egentligen efter en helt annan sak, men hittade en mapp med massa skrivna saker. Några år gamla. Sen blev jag så himla sugen på att ta tag i det där igen. Mår mycket bättre när man får skriva av sig lite.
 
 
Så måste citera något jag läste härom dagen;
 
"Jag hörde att vissa drömforskare tror att vi drömmer på natten för att hjärnan behöver ha något att göra medan kroppen sover. Vi vet att om en människa stängs av från all stimulans så börjar hon hallucinera. Därför tror jag att många av de kreativa tankarna skapas i tomrum, i avsaknaden av stimulans. Det finns säkert en anledning till att många av våra stora författare var sängliggande och sjuka som barn, att de var utanför eller ensamma på andra sätt. För har man inte något att göra eller tänka på, så behöver man skaffa sig det, och där föds fantasin. "
 - MOA
 
 

A

Jag tror att saker och ting händer av en anledning
och jag är så förbannat glad att jag lärt känna en ny vän!


Hej

Ber om ursäkt för att min blogg inte är som den en gång var.
Mitt bloggande gick lite från vardagsblogg (när jag gick högstadie/gymnasie och det hände en massa roliga saker hela tiden, vilket jag tyckte väldigt mycket om, och nog många andra med för det var då ni kommenterade som mest), till tanke- & känsloblogg (när det var jobbigt), till nu. Nu är det är någon slags halv fotoblogg..eller..nåt. Jag vet inte. Jag vet inte vad detta är längre och det är väl därför det går så ofantligt trögt. Ni är inte så många som hänger kvar här längre, vilket jag förstår när jag nästan aldrig uppdaterar.

Vet inte om jag bara ska lägga ner detta..
 
Och sen (för att klaga) så vet jag fortfarande inte vad jag vill göra.
Jag vill måla och vara kreativ och kasta runt massa färg, men det går inte riktigt för jag har inget bra rum till det. Jag vill spela piano varje dag och sitta med studion och grejsa, men det går inte heller, för pianot är hos mamma och pappa och affären ligger precis under så man vill inte hälsa på och spela mellan 10-18 när alla hör en tragga samma låt om och om igen. Och studion var i Kristianstad och där är jag inte längre. Jag vill sitta med grafiskdesign i datorn men har ingen inspiration. Vill skriva, men återigen, ingen inspiration. Och att fota tycker jag ju är så himla kul. Speciellt som bilderna nedan på Charlie&Fredrik. Inte i en studio, utan i riktiga livet. Med riktiga känslor och riktiga skratt, som nedan, som sagt. Men det kan man inte heller göra varje dag.
 
Det är väl pga hösten som man blir så förbannat vemodig.
 
Blä.
 
Skit och blä.
 
Varför står man bara och trampar?

How can you mend a broken heart

Det är jobbigt att känna sig tom mot alla. Hur ska man veta vad som är äkta och värt att vänta på. Hur ska man veta att det inte bara är tomma ord. Hur ska man någonsin våga lita på folk igen. Känner mig så elak och kall. Detta är inte jag.

 

 

 


I want to know if you're thinking of me

I'll be counting the hours even though I know I'm free



Min hjärna fattar ju, nu gör mitt hjärta det med

Hur handskas man med något som gör så ont att det känns som att man ska gå av?

Man handskas inte med det alls, man överlever.


Nya tag.

 

 

image description

 


Insikt

det kommer ta tid,
men det kommer göra gott.

To love means to give someone the power to destroy you and to trust that they will not



känner mig ganska halv


The scariest thing about distance is that you don’t know whether they’ll miss you or forget you.

Jag hatar att känna mig så fruktansvärt vilsen som jag gör.
Tror jag ska ta en paus.

At the end of the day, you can either focus on what's tearing you apart, or you can focus on what's keeping you together

Jag var så ledsen ikväll. Det är så mycket som jag inte vill visa utåt. Man vill vara glad och rolig jämt. Jag har haft folk omkring mig nästan 24/7 den senaste tiden och idag var första gången jag åkte hem och var helt själv. Jag grät tills jag knappt kunde andas, grät tills jag tillochmed fick lock i örat.. sen ringde telefonen. Och trots att jag var otrevlig och frånvarande plingade det lite senare på dörren och jag fick en välbehövlig kram och någon som drog mig härifrån.

Alla kan gå vilse och ibland behöver man någon som pekar åt vilket håll man ska fortsätta.
Jag behövde ikväll. Jag behövde ikväll så himla mycket.

Och trots att jag sitter hemma själv igen känner jag mig inte längre lika ensam. Tack.

If you get a chance, take it. If it changes your life, let it.

Vill inte va varken här eller där. Vill spola tillbaka fyra år och skratta ordentligt igen.
Jag orkar inte känna. Vill inte synas. Bara va. Men inte själv..

Only a few people care, the rest are just curious

Blir såklart irriterad, kanske det som var meningen. Detta är det första och sista jag skriver om saken. Finito!

Lägg min sång i din så kan vi fly

Det är så jobbigt när verkligheten hinner ifatt. Jag vill inte göra någon ledsen, vill inte att något ska bli fel. Vill vara själv, vill inte vara själv. Vill hitta på massa grejer, vill inte göra någonting. Vet inte vad jag vill. Imorgon är det dessutom jobb tills stängning och därefter äter jag hos mamma och sen ska jag till Linnea som fyller år. Kan inte stanna så länge eftersom jag har öppningen på lördag. Sen får vi se vad som händer. Godnatt!

Where to

Vill du gå vidare så ska jag sluta skriva om det här. Vill inte göra saken jobbigare om du mår bra idag. Nu vet du.
Men ångrar du dig får du gärna skicka ett mejl, för jag är redo om du är, är med trött på det här.
Vill inte ha någon mittimellan-grej. Antingen eller.. Ungefär. Lägger över bollen hos dig. Tills dess är jag tyst och skriver du inte alls lovar jag att inte heller göra det. Då låtsas jag som ingenting bara, så vet vi vart vi har varann iaf.

Och här har jag en sko full av spetsar och smycken. Att stjäla för din skull kan aldrig va fel.

Nu ska jag sova, jag är dundertrött.

Det är så mycket just nu och jag vill bara att allt ska vara över och tillrätta.
Men saker tar tid. Alltid bara att vänta. Det blir bra tillslut, men det är jobbigt nu.

Sen tänker jag för mycket.
Allas problem blir mina problem, mitt hjärta kokar över och jag får ont i magen.
Men: sova nu.

När man ser att det blöder, det är först då det gör ont

Jag tänker på det varje dag.
Minns inte ens när det tog slut och när allt började försvinna. Vissa dagar saknar jag det, vissa dagar hatar jag det. Det är så fruktansvärt jobbigt att slitas mellan två motsatser. Och det jobbigaste av allt är att det påverkat mig mer än vad jag trodde var möjligt. Har vänt ut å in på mig själv, upp och ner på mitt hjärta, men det finns inte någonting jag kan göra för att det ska sluta göra ont..

Det svåra är att försöka hitta tillbaka. Speciellt när det jag vill hitta tillbaka till inte längre finns. Den verkligheten är inte mer. Alls. Och det skaver mig ännu mer. Trodde tiden läker alla sår, men vissa sår läks inte. Om man har tur glömmer man bort vad det var som gjort en illa, men såret finns ju kvar, oavsett.

Vi är inte samma. Kan aldrig bli samma. Det vi hade finns inte mer och någonstans måste jag acceptera det. Umgås man så växer man tillsammans, men ett så långt avbrott gör bara att man växer isär. Ibland blir det så. Det är då det är jobbigt med gemensamma nämnare, för det tillåter en inte att glömma. Finns så mycket i vardagen och orden som påminner om det som var.

Ibland vill jag höra av mig. Fråga hur det är och hur du mår.. Höra din röst.
Men det går inte.

(Ibland när jag sitter bredvid och volymen är lite för hög brukar jag lyssna. Finns en trygghet i att höra en välbekant röst genom högtalarbruset. Fast det säger jag ju aldrig.)

Hittade den lila kaninen jag fick när jag fyllde arton. Hittade fotot på oss när vi skrattar i sängen. Blir lika ställd varje gång, för man tror man rensat bort allt som påminner om då. Men tydligen finns vissa spår kvar. Och nu i efterhand vill jag inte radera, för det är nog det enda som finns kvar. Det första minnet av oss och det sista glada minnet av oss. En början och ett slut på något jag trodde skulle vara.

Har inte skrivit om detta på så länge. Vet inte vart vi står. Vi pratar inte och jag tror det är bäst så. För jag har haft så många panikattaker när det gått snett och vi hamnat i samma del av stan. Jag vill inte utsätta mig själv för det. Ändå önskar jag att vi kunde spola tillbaka tiden och börja om. Göra rätt. Men vet inte hur.
Vet bara att jag tänker på det varje dag..


-----------------


  • There is a reason I said I'd be happy alone. It wasnt because I thought I would be happy alone. It's easier to be alone. Because what if you learn that you need love? What if you shape your life around it? And then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is, death ends.

Tillsvidare..

Lite så att det är en stor förändring på gång som både är jobbig och bra på samma gång.
Lite så att jag inte vill skriva här förän jag verkligen kan.

Tidigare inlägg
RSS 2.0