bsandgren

Ber om ursäkt för att min blogg inte är som den en gång var.
Mitt bloggande gick lite från vardagsblogg (när jag gick högstadie/gymnasie och det hände en massa roliga saker hela tiden, vilket jag tyckte väldigt mycket om, och nog många andra med för det var då ni kommenterade som mest), till tanke- & känsloblogg (när det var jobbigt), till nu. Nu är det är någon slags halv fotoblogg..eller..nåt. Jag vet inte. Jag vet inte vad detta är längre och det är väl därför det går så ofantligt trögt. Ni är inte så många som hänger kvar här längre, vilket jag förstår när jag nästan aldrig uppdaterar.

Vet inte om jag bara ska lägga ner detta..

 

Och sen (för att klaga) så vet jag fortfarande inte vad jag vill göra.

Jag vill måla och vara kreativ och kasta runt massa färg, men det går inte riktigt för jag har inget bra rum till det. Jag vill spela piano varje dag och sitta med studion och grejsa, men det går inte heller, för pianot är hos mamma och pappa och affären ligger precis under så man vill inte hälsa på och spela mellan 10-18 när alla hör en tragga samma låt om och om igen. Och studion var i Kristianstad och där är jag inte längre. Jag vill sitta med grafiskdesign i datorn men har ingen inspiration. Vill skriva, men återigen, ingen inspiration. Och att fota tycker jag ju är så himla kul. Speciellt som bilderna nedan på Charlie&Fredrik. Inte i en studio, utan i riktiga livet. Med riktiga känslor och riktiga skratt, som nedan, som sagt. Men det kan man inte heller göra varje dag.

 

Det är väl pga hösten som man blir så förbannat vemodig.

 

Blä.

 

Skit och blä.

 

Varför står man bara och trampar?